"Förr härskade naturen här"
Avbildade personer
Plats på karta
59.3241, 17.9819
Beskrivning
Ett lokaltidningsreportage om Gunhild Eriksson som vid 90 års ålder är äldst i Västerled och den äldsta infödda invånaren i gamla Bromma. Hon berättar om uppväxten i Äppelviken: föräldrarna August och Josefina kom från Småland och fick arbete hos Blackstadius, som ägde Stora Sjövillan. Hon minns båtresor till stan, en pontonbro med två öres avgift, kräftfiske, skridskoåkning och hungriga krigsår. Hon arbetade som kontorist på NK i 40 år från 1916.
Transkribering
Sid. 1 Minnen från 1800-talet Gunhild Eriksson, 90, är äldst i Västerled. Hon har bott i Äppelviken ända sedan hon föddes. I många år har den stora Sjövillan i Mälarparken varit hennes bostad. Tiderna har förändrats, och Gunhild berättar gärna om hur det var förr. Om brännvinsbränning, båtfärder, kräftfiske och mycket annat. Sid. 2 Gunhild, 90, äldst i Västerled: "Förr härskade naturen här" Gunhild Eriksson, 90, är gamla Brommas nu äldsta levande infödda invånare. Hon har bott i Äppelviken ända sedan hon föddes. Stora Sjövillan i Mälarparken har varit hennes bostad i många år. Hon berättar gärna om hur det var förr. Gunhild Eriksson klarar sig för det mesta själv. Behöver hon någon hjälp ställer hennes närmaste upp. Under de sista åren har olika krämpor börjat att göra sig påminda. Trots detta är hon mycket pigg och klarsynt. - Det värsta är att jag hör mycket dåligt. På senare tid har jag också fått allt svårare att läsa tidningar, säger Gunhild. Att Gunhild Eriksson hamnade i Äppelviken är hennes föräldrars förtjänst. August och Josefin som de hette var ursprungligen smålänningar. Blackstadius, dåvarande ägaren till Stora Sjövillan, behövde händigt folk. Beskrivningen passade in på Gunhilds föräldrar. Stora Sjövillan som sedan länge är Gunhilds bostad byggdes kring 1840. Då användes den till bränneri men att göra brännvin av la (mossa) visade sig snabbt vara en olönsam affär. 1860 byggdes huset om för att hysa sommargäster i det då idylliska Äppelviken. Den första tiden bodde Gunhild och hennes föräldrar samt sex syskon i några få rum i ett hus som kallades trädgårdsvillan. I början på seklet fick familjen Eriksson tillgång till Stora Sjövillan. Naturen härskade. När Gunhild var liten tös fanns det inte mycket bebyggelse att tala om i Äppelviken med omnejd. Det var snarare naturen som härskade i området. - Behövde vi ta oss till stan var vi tvungna att ta båt, berättar Gunhild. Med åren kom i alla fall en pontonbro till stånd. Det gjorde det åtminstone lite lättare med förbindelserna. - Man fick betala två öre varje gång man skulle gå över bron. Och det hände ibland att det blev lite blött om skorna, minns Gunhild. Under Gunhilds barndom i början på 1900-talet kunde man fiska kräftor fritt i intilliggande vatten. Att bada här var heller inte ovanligt och på vintern kunde den som ville åka långt på skridskor. - Ibland hände det att vi gav oss iväg med båten till Drottningholm på sommaren. Det var jobbigt att ro men det var ändå kul, säger Gunhild. När lördagen kom brukade Gunhilds far åka ut och fiska med en kamrat. Det hände att de tog sig ända till Kungs Hatt med båten. - De brukade vara jätteglada när de kom tillbaka från sina fisketurer. Men det var inte bara fångsten som gjort med uppsluppna, säger Gunhild och skrattar. Hungrig jämt Gunhild gick sex år i skola i Alvik. Därefter gick hon på en fortsättningsskola där hon bl.a. fick lära sig att sy. Vid den här perioden hade första världskriget kommit igång och detta ställde till en hel del besvär. - Det var inte alls roligt i början. Man fick gå och vara hungrig jämt, säger Gunhild. Men för Gunhild ljusnade det så småningom. Hon fick jobb på NK som kontorist 1916. Företaget blev hon trogen i 40 år. På den här tiden hade också samhället förändrats i en allt snabbare takt. Nu kunde Gunhild åka spårvagn från Alléplan i Alvik intill stan. - Spårvagnarna gick på en pontonbro när jag började att jobba 1916, säger hon. Gunhild har hunnit att se många förändringar i samhället. Framför allt har hon upplevt hur Äppelviken förvandlats från dåtid till nutid. När jag var liten fanns det inte så mycket bebyggelse här. Nu har man den nästan intill knuten. Det kunde man inte drömma om när seklet var ungt, säger Gunhild med en drömmande blick i ögonen.