"En doft av brännvin och benmjöl"
Plats på karta
59.3241, 17.9819
Beskrivning
En lättsam, personligt skriven lokalhistorisk krönika av Åke Eriksson som skildrar Äppelviken genom dess dofter: brännvinsbränneriet, benmjölsfabriken i Sandvik, ljusfabriken i Alvik, ångbåtsrök, risbrasor och fruktblom. Han berättar bland annat att Lars Fredrik Blackstadius startade Äppelvikens bränneri 1847 i det som blev Stora Sjövillan. Texten pryds av två pennteckningar, en av bränneriet på 1850-talet och en av benmjölsfabriken på 1920-talet.
Transkribering
DN Nordväst, sid. 18, torsdagen den 10 februari 1977 Apelviken kring sekelskiftet: En doft av brännvin och benmjöl Tre dofter dominerade Äppelviken under flera årtionden: vårarnas brända ris, försomrarnas fruktblom och hela årets utsläpp från benmjölsfabriken i Sandvik. Detta var under det tidiga och mittersta 1900-talet. Under 1800-talet, ja ända ifrån 1600-talet, tävlade nio brännvinsbrännerier om att angripa luktorganen. Kapaciteten var så stor långt in på 1890-talet som 25 liter per individ och år i Bromma. Fast det ska i sanningens namn erkännas att individerna inte var så många på den tiden. “Geografiskt handlexikon” redovisar 1 241 invånare 1882, och det var inklusive Sundbyberg, som då hörde till Bromma och redan var ett etablerat samhälle. Äppelvikens första bränneri 1847 fick Äppelviken, som då hette Apelviken — namnet närmast en efterbildning av granngården Alviken — sitt eget bränneri. Det efterträdde Stockholmsgrosshandlaren Gustaf Daevels färgfabrik (etablerad 1820), som tillverkade berlinerblått, vilket förefaller att ha varit en något exklusiv specialitet. Brännaren hette Lars Fredrik Blackstadius. Huvudbyggnaden i hans företag är den fortfarande kvarliggande Sjövillan i Äppelvikshamnen — nåja, den blev litet ombyggd sedermera, förstås. Han byggde också spannmålskvarn med hästvandring, ett s k lavbränneri för brännvinsbränning av renlav — hur nu det kan ha smakat — och dessutom smedja, badhus och sjöbod; en tvättstuga med kombinerad mangelbod och drängstuga upprättade han även. Han var en energisk man, tydligen, och han hade dessutom en yngre bror, Johan Zacharias, som var en alldeles förträfflig målare. Johan Z har åstadkommit en “Utsikt av Äppelviken vid Mälarens strand” 1856 som är lika kvalitetsfylld som den är fylld av topografi och kulturhistoria. Fabriker med bedövande odörer Ännu tidigare lär det ha förekommit ett garveri i Äppelvikstrakten — ett företag som väl torde ha kunnat hävda sig vid sidan av benmjölsfabriken när det gäller odör. Som jämförelse kan nämnas att sulfit- och sulfatfabriker inte skulle ha stor chans om det gällde stanktävlan i detta sammanhang. Sandvik låg ju inte i Äppelviken, utan några kilometer därifrån vid en naturskön udde i Ulvsundasjön. Men den på 1890-talet grundade benmjölsfabriken — sedermera Sandviks Lim m m — hade en närmast bedövande avståndsverkan. Många skulle förmodligen ha föredragit dess företrädare karamellfabriken. Närmare Äppelviken, alldeles på gränsen till Alvik, låg — och ligger — Barnängens tekniska fabrik, fd L Monténs Klara ljusfabrik. Den ligger fortfarande lika vackert vid Mälarstranden, och luktar den något så bör det vara i relativt eterisk riktning. Röklukt från ångbåtarna Men vattnet i Essingesundet hade onekligen sin egen bestämda, för att inte säga beskämda, odör på 1930-talet. Det fordrades såväl vilje- som överlevelsekraft för att klara simturerna där. Men det hade man tydligen. En viss motståndskraft mot infektioner har varit en antaglig följd. Över vattnet och långt uppe på land hade 1800-talet säkerligen sin alldeles bestämda ångbåtsröklukt. Äppelviken var sommarnöjestrakt redan på 1840-talet, och den enda kollektiva kommunikationen var ångbåtstrafiken (tidigare roddarmadammer och vevkullor), som var tät och ymnig. Ljuvliga doftförnimmelser Doften av bränt ris blev allmänt förekommande först med samhällsbildningen på 1910-talet och nådde sin fulla kraft i och med villaområdenas fulla utbyggnad under 1930-talet. Brasdoften kulminerade givetvis på valborgsmässoafton, som var den sista tillåtna brännardagen. Den gav en obestämd men lockande känsla åt de tidiga tonårens promenader till brasan på ängen nedanför Alstensgatan. Fruktblommen är ju liksom risbrasorna typisk för alla villastäder. Men i maj—juni gör Äppelviken sannerligen skäl för sitt namn. Till slut: Människofröets skolväg gav ibland en nästan smärtsamt ljuvlig doftförnimmelse — den sitter kvar långt uppe i den medlaste av åldrar — förmodligen från Helgas hembageri på Alviksvägen. Inträdet i skolsalen med dess omisskännliga bouquet av kritdamm och gymnastikpåse med begagnat innehåll blev ett brutalt återförande till en kall verklighet. ÅKE ERIKSSON Källor: “Geografiskt handlexikon Öfver Sverige”. Sixten Rönnow, “Ulvsunda förr och nu”, samt eget luktminne.