"På busstur i Nordvästs villakvarter"
Plats på karta
59.3241, 17.9819
Beskrivning
En reportage-krönika av Bo Westmar från en busstur som Stadsmuseet ordnade i Västerort med Brita Hedström från byggnadsavdelningen som guide. Turen gick från Slussen via Ålsten (funkisradhusen och Per Albin Hanssons hus), Alvik, Äppelviken, Smedslätten, Nockeby, Norra Ängby och Grönvik till Gustav III:s Kina. På vägen berättas om Brommas byggnadshistoria, trädgårdsstadsdrömmen i Äppelviken och de första bilbroarna. Sidan har ett foto av Stora Sjövillan och ett av sällskapet i Kina, som är så mörkt att det knappt går att tyda.
Transkribering
Torsdagen den 1 augusti 1974, sid. 5 På busstur i Nordvästs villakvarter — Det här är bland det fulaste jag sett, sa den gamle Stockholmskännaren med eftertryck när Stadsmuseets buss svängde ner på Ålstensgatan. Föremålet för den gamle mannens synbarligen djupt kända antipati var de byggkiossliknande radhusen i bästa funkisstil vid Ålstens “paradgata”. Ännu efter 40 år har många svårt att förlika sig med de enkla, rätlinjiga och outsmyckade byggnaderna, som kanske blivit mest kända för att folkkäre statsministern Per Albin Hansson bott där. Per Albin Hansson var dock inte så populär att han undgick omgivningens misshag när han utan lov lät bygga till sitt hus. Det ledde aldrig till några åtgärder och än i dag står det Hanssonska huset kvar med sin runda ansvällning, som alls inte ser särskilt funktionalistisk ut. Statsministerns övertramp på hemmaplan lär dock vara förlåten vid det här laget och man har till och med föreslagit att Ålstensgatan skall bära hans namn i fortsättningen och vill också upphöja den till allé. Dessutom är det möjligt att hela radhusområdet får rang och värdighet av kulturminne. Inte för att Per Albin bodde där, utan för att husen är så typiska för funkisstilen. Till Kina Radhus har för övrigt aldrig legat Brommaborna riktigt varmt om hjärtat, trots att radhusivrare och — pionjärer tyckte att villor var en från landet insmugglad bebyggelseform som inte hörde hemma i stan. Och Bromma inkorporerades med “stan” redan 1916. Det fick vi veta när Stadsmuseet ordnade en liten rundtur i Västerort med Brita Hedström från byggnadsavdelningen som guide. Bussresan är ny för i år, men kommer säkert igen nästa sommar, till glädje för många som blev utan biljetter till årets två utflykter. Start vid Slussen och mål vid Gustav III:s Kina, där våffeljärnen väntade. Den upplyste monarken gillade inga krokiga vägar över Bällsta till sitt palais i det forna Torvesund och lät därför sin arkitekt rita broar raka vägen över Tranebergsund, Lovö och Kärsö. Stadsmuseets dieseldrivna ekipage följde väl inte tjusarkonungen direkt i hasorna, men närapå — nuvarande Tranbergs-, Nockeby- och Drottningholmsbroarna ligger på nästan samma platser som Adelcrantz flytetyg i slutet av 1700-talet. Storhetsdrömmar — Till den första Tranebergsbrons invigning 1784 hade Bellman skrivit ett lustspel, berättade Brita Hedström. När den andra bron, på pontoner, var färdig 1914, medförande el, gas och spårvagnar till Brommaborna, gick det inte lika festligt till. Borgmästare Carl Lindhagen höll invigningstalet iförd — och detta var uppseendeväckande — plommonstop i sällskap av kungligheter. Nästa dag skrev tidningarna mer om plommonstopet än om brons betydelse för Brommaborna. Vi for genom Alvik och Äppelviken, som hör till de områden i Bromma, som först fick permanent villabebyggelse. Dyrbara storhetsdrömmar kallade tidningarna Stockholms planer på en utbyggnad av Bromma. Marken kostade 1:70 kr per kvadratmeter i början av seklet och grandiosa planer presenterades: bl a skulle en järnväg dras från Sundbyberg till Alsten. Trädgårdsstad I Äppelviken förverkligades drömmen om en “garden city”, en trädgårdsstad, men det blev andra kategorier människor som bosatte sig där än man tänkt sig — läkare, jurister, ämbetsmän i stället för arbetare. 10-talet var de individuella villornas glansperiod och när de “engelska” radhusen vid Alviksvägen skulle byggas för att efterlikna stadsbebyggelse samlade Brommaborna protestlistor. — Då var radhusen inte värdiga Äppelviken, men nu anser vi nog alla att husen är fina representanter för storgårdskvarteret, som det skrivits så mycket om det senaste halvåret, sa Brita Hedström. — Så vackert, utbrast bussgrannen när vi gled in bland de nya “Lundbergska” radhusen i Smedslätten, som byggdes på 60-talet. Gamla Smedslättens gård ligger fortfarande kvar, inklämd mellan de vita lyxhusen, renoverad och ommålad. — Inte har de gjort gården vackrare, tyckte en dam från innerstaden. Vi kom överens om att måla om den en mörk kväll. I grön färg. Funkishus I Mälaren utanför Smedslätten ligger tre holmar, som en urmakare uppkallat efter sig. Holmarna heter Lindholmen, Eholmen och Rotholmen. Gissa vad urmakaren hette? Just det — Linderot . . . Ålsten är nog mest känt för funkishusen vid Ålstensgatan. Annars finns det gott om stora likformiga tjänstemannavillor här. Den individuella touchen övergavs till stor del på 20-talet, tjänstemannavillans årtionde, sa guiden när vi gled fram på Bergviksvägen. 300 kr var allt som behövdes för att skaffa en egen liten villa vid Olovslund 1930. Då började man äntligen bygga hus för de kategorier Bromma ursprungligen var tänkt för — arbetarna. Med frisk aptit dök vi in bland de stora villorna i Nockeby. — Fina exponenter för dalaromantiken, sa guiden och pekade. — För stora och dystra, muttrade den gamle stockholmskännaren, som bodde i Norra Ängby. Västerorts Riviera Vid Djuravägen — Grönviksvägen spärrade dubbelparkerade bilar den smala och backiga vägen. — De har nog aldrig sett en buss här, sa Brita Hedström småelakt och tittade på de respektingivande lyxvillorna. — Vi kanske inte kommer till Kina, trodde någon och menade inte Maos utan fastmer Gustav III:s hemvist. Mellan direktörsvillorna i Grönvik, Västerorts Riviera, finns fortfarande en och annan gammal sommarstuga kvar på privatägd tomt. Förmodligen väntar de på att priserna ska stiga, menade guiden. Från Mälarblick — med omtvistade radhus igen — norr om Nockebybron har man en högst förtjusande utsikt över Kärsön och Drottningholm. Det är också högsta punkten på Brommalandet, och därifrån kunde man nästan ana sig till våffelserveringen i Kina. — Varför ordnas så få sådana här utflykter, undrade Lillan Koch, innerstadsbo, senare över en våffla. Det finns säkert många människor som har intresse för hembygd, men som, liksom jag, har svårt att komma ut därför att de inte har bil. — Kunde inte t ex DN ordna resor hit, till Ekolssund eller så... BO WESTMAR